Låt inte den reaktiva hunden sköta avståndsregleringen

Рет қаралды 6,401

Күн бұрын

Den här filmen vänder sig till hundägare som har hundar som gärna skäller, stökar och drar i kopplet när den ser andra hundar eller ska passera andra hundar. Den vänder sig till hundägare som kanske inte fullt ut har förstått vilken skada det gör för hunden och er relation om hunden ständigt måste vara grinig för att hålla andra hundar borta.
Den vänder sig inte till hundägare som har hundar som knappt bryr sig om andra hundar. Men ni får gärna tipsa andra som har problem.
Att ge gotta och locka hunden med ”magneteffekten” i dessa fall gör inte att du som hundägare mutar dig ur problemet. Det gör istället att du lär din hund en ny skön, trygg vana. Att när den ska passera andra hundar så behöver den inte jaga upp sig och bli arg/rädd utan du ser till att ta ut avstånd och hjälpa/stötta hunden med VÄRT gotta som den kan fokusera på istället. Det gör den tryggare. Och det gör att den minskar på sin reaktivitet.

Пікірлер: 26

@sarahkindhult 8 ай бұрын

Superbra tips och video!! Tack tack.

@rackarungarnashundskola 8 ай бұрын

Roligt att du gillar den!

@NattMara74 Жыл бұрын

En reaktiv hund är inte kontaktbar och går inte att avleda med godis som i exemplet (nej, inte ens riktigt gott godis).

@rackarungarnashundskola Жыл бұрын

Då har jag inte samma bild som du. Man kan förstås prata grader av reaktivitet (om det är själva ordet du tänker på) men jag har hundratals praktiska exempel på att det går alldeles utmärkt.

@SysterYster Жыл бұрын

Har du prövat skvallerträning/BAT-träning? Det är lite svårt i början, men det går sakta framåt. Man får vara på sin vakt, se andra hundar långt i förväg, gå åt sidan eller hålla hunden nära sig, sen så fort hunder ser den andra ska man ganska bokstavligt gnugga korven i nosen på hunden så att den inte kan ignorera den. Vår hund biter ibland ganska aggressivt i korven när vi gör så, men han kommer ändå av sig i skällandet något och får snabbare uppmärksamheten på oss igen efter mötet (detta behövs numera bara vid möten på nära håll som vi inte kan undvika). Numera kan det funka att bara slänga en korvbit på marken framför honom för att han ska kolla tillbaka mot oss för att få fler. Men det varierar lite beroende på vilken hund vi möter och på hur långt avstånd. Vår hund har gått från att springa i cirklar och skälla maniskt i ca 5-10 minuter EFTER hundmöten, till att ibland skälla men sluta snabbt efteråt om hunden är på 20 meters avstånd eller mer, eller i alla fall sluta skälla ganska omgående den andra hunden är ur sikte. Men det har tagit 6 månader av träning varje promenad dagligen med korv i fickorna. Sen behöver vi hjälp för att gå vidare och få det bli ännu bättre, men det går i alla fall är det jag vill komma fram till. Men det tar tid.

@MichaelGrahn Жыл бұрын

Villig att hålla med...

@malinsandgren2218 Жыл бұрын

Om man har en hund som man inte kan locka med godis eller leksak, hur gör man då? /Tack för många bra videos 😊

@rackarungarnashundskola Жыл бұрын

Börja med att testa GOTT godis. Det kanske inte är så i ditt fall men i MÅNGA fall har hundägaren torrfoder eller torra leversnittar i fickorna och gnäller över att det inte funkar - att hunden inte gillar godis. Men när jag byter till korv, skinka, köttbullar, skinkost, kaninpate, lammpate (två sistnämnda finns på Hansensgården t ex) ostkrokar eller liknande så blir det enorm skillnad. Och så ska man börja i tid, innan ”grytan redan börjat koka”.

@annabackman3028 Жыл бұрын

Mops-Parson Russell blandning, 2 år, hanne. Uteslutande inställd på LEK. Blir i det närmaste hysterisk, från början funkade inte ens GRILLAD KYCKLING. Vansinnesreaktionen börjar i det ögonblicket han får syn på den andra hunden, eller inbillade hunden, kan vara en människa med en kasse eller väska i avvikande färg, på 50 m avstånd. Nu har vi godis som han numera har svårt att välja mellan det och kyckling, korv etc. Men... Att GÅ och möta är fullständigt omöjligt. Det blir att hålla sig åt sidan, och försöka hålla honom vänd från den andra hunden. Ser han den blir hans hjärna helt blockerad, inställd på att hälsa. Avledande fungerar för oss så att han fokuserar på godis i ca 3-4 sekunder, har han inte fått godiset då så skiter han totalt i det och väljer hunden i stället. Godisavledning skulle kunna fungera med fyra armar och händer, två för att hålla i hunden och två för att löpande-band mata med godis. Vilket jag inte riktigt tycker verkar rätt heller, av godisautomat skäl. Han är nämligen jäkligt smart på den punkten. När den andra hunden passerat, och han nästan givit upp, kan han vända sig till godiset, fokusera på det i några steg, lagom för att man ska TRO att verkligen sansat sig. Han kollar lite omkring sig, inte bakåt, möter min blick, lyssnar, nosar efter godisbiten i handen. Då har vi två alternativ, med samma resultat: 1. Han får godisbiten, vänder sig om och drar och grymtar (mopsnos, 2,8 cm) och hoppar på bakbenen (inte för att jag drar upp honom, utanför att han får bättre överblick, som en surikat, Timon, hans grej, liksom, vid andra tillfällen rätt charmigt) nästan lika besatt igen. Han kan vänta högst två sekunder på att en ny bit finns där. (Aoutomat-effekt) 2. Han konstaterar att han inte får biten nu, kastar sig runt och drar, grymtar och hoppar på bakbenen. Kommer sen med en bit, upprepning; punkt 1. eller 2. Under upp till 1 - 1,5 minuter. Det är mycket längre tid än vad det låter. Det kan ta upp till en kvart innan han sansat sig helt, oavsett om vi går där den andra hunden gått, eller viker av för att undvika doftspåret. Dessutom har jag jäkligt dålig rygg, vilket gör att jag har svårt att komma ner och upp igen. Vad jag KAN, vilket är det dummaste jag kan göra, är att stå med gumpen rätt upp och sätta hunden mellan fötterna. Vi sitter liksom fast. Han skulle behöva umgås med andra hundar, men jag har bara en kompis med hund, och den bor ett par mil bort, så vi ses inte så ofta. Andra hundägare tolkar min hunds beteende som aggressivt tack vare hans läte och "intensitet", vilket jag fullkomligt förstår. T o m andra hundar har gått undan, från honom. Ser uppenbarligen honom som ett instabilt psykfall, och jag kan inte klandra dem. Andning och temperament i övrigt: Det tragiska är att det är uteslutande vid såna här tillfällen som mops-snorklet kommer fram. Han har helt fri andning i både nos och mun, kan springa minst 5 minuter non-stop och leka med sin briard kompis (också hanne) eller de få gånger vi har träffat någon som har tid och lust att invänta att min galning lugnar ner sig, runt 20 minuter - halvtimme, så att han inte belönas med lek när han är i det tillståndet. Då kan han springa och leka, intervallträning 😄, en timme i alla fall. Inget ljud på andningen, andas genom näsan direkt efter att ha rusat runt flera minuter. Springa, han skulle med säkerhet hålla tempot med en greyhound 30m, men han är kortdistansare. Två mopsägare och en Parson och en Jack Russell ägare har bara stirrat när de sett dels hur han kan sno runt och göra det omöjligt att hålla fast honom, som en elvisp som byter riktning utan att stoppa, samt hur snabb han är. Vill (bra tycker jag) inte bli klappad av okända människor, smiter undan. Inbjuder däremot till lek, och vill bli jagad. Ingen aggression mot någon eller något, utom när en vansinnigt snäll "bully" försökte rida på honom, då sa han ifrån ordentligt, men utan att fortsätta aggressionen. Bullyn blev rejält skrämd och gick undan med svansen mellan benen. Så han kan, och jag såg hur han såg ut då. Och absolut utan snorkling och grymtning. Hundmöten är ett helt annat beteende. Inte vaktig på dörren, säger till med ett eller två tysta "mruff" och låter mig ta vid. Skäller eller gnäller inte när han och katten, bästisar, är ensamma hemma. Envis som synden, "street smart" och egentligen väldigt lättlärd, förutom hundmöten, inkallning (DÄR har vi dock helt plötsligt av okänd orsak gjort stora framsteg på senaste??!) och att hoppa på folk han känner. Nu är de inte speciellt hjälpsamma ur mitt perspektiv heller, "Det gör inget" attityd. Jag försöker uppfostra dem "Om du vore på väg till en fest, med vita byxor?" Inte fått något vettigt svar på det ännu. Att gå på bakbenen har han lärt sig själv. Om det är något han förbannar är det att han inte föddes som Grand Danois. Troligen skulle han gå på bakbenen ändå, och önska att han vore giraff. En go och hyperkelig kille som är precis på mina fötter, hemma även om jag går, ute så fort jag står stilla, OM det inte finns en eventuell hund (kasse, dra-maten etc) i närheten. OM jag skulle få lite ordning på detta (och inkallning, men det är väldigt mycket som hör ihop där) skulle han vara IDEALISK för agility, och jag har en tjej som gärna skulle vilja vara medlöpare runt banan, men som inte känner sig bekväm med hur han reagerar på hundmöten. Hon vet inte vad och hur hon ska göra, och numera vet inte jag heller. Kyckling, godis, leksaker (älskar dragkamp), "mängdträning" dvs det finns en promenadgrupp som träffas en gång i veckan, brukar vara 10-15 hundar med. Vi har gått med åtskilliga gånger, speciellt när han var valp och ung. Först bara en bit när han var ett halvår, och ökade till hela timmen. Men han blev bara tokigare för varje gång, alla hundar OCH INGEN LEK!!! Han blev så han ylade. Gjort uppehåll och försökt igen. Det är helt enkelt för många hundar. Det är ett sammansvetsat gäng, och det är inte ens lönt att försöka få hjälp med att bara vara bifigurer så att vi kan träna flera möten på rad och att vi går förbi dem också. Men... Jag har inte bott här mer än några år, liten stad, alla känner alla och släpper inte gärna in nykomlingar. Nykomling är man i ca 10-15 år. (Ni i små samhällen får gärna ta det som kritik.) Jag har medvetet gått före den gruppen och placerat oss ca 20-30m ifrån där de går förbi, och så spelar det ingen roll om det är en, tre eller 15 hundar. Samma reaktion, samma tid innan han släpper händelsen. Vi måste alltså lösa detta själva.😮‍💨🙄😒

@rackarungarnashundskola Жыл бұрын

@@annabackman3028 Ni verkar ha en rejäl utmaning. Om ni tycker att problemet är stort och störande i er vardag skulle jag uppmana er att ta hjälp av en proffsig hundtränare där ni bor. Tycker ni att det går att leva med - tja - gör det. Jag vet inte var ni bor men jag kan köra en privatlektion med er om ni vill och det passar. Så får vi se om jag kan komma på något effektivt sätt att jobba med detta. Mejla i så fall till rackarungarnashundskola@outlook.com

@annabackman3028 Жыл бұрын

@@rackarungarnashundskola Säffle. Lite långt emellan. Om storleken på problemet kan jag säga så här: Det hade varit avsevärt mycket värre med en briard, som min förra hund var. Tik, som var återlämnad till uppfödaren och kallad "galen och mentalt störd". Vilket hon inte alls var, men hon var en handfull. Lugn inne, ett glatt MONSTER ute. Hon var nära sex månader när jag fick (Jo, fick) henne. Det tog ett par år att få henne på jorden och inte skälla om jag hade uppmärksamheten åt annat än henne. Trots hennes ADHD (Jo, jag svär, ADHD, jag har själv diagnosen) med uppmärksamhetsproblem, problem med stökig omgivning där det blev för mycket för henne att ta in blev hon underbar. Men t o m hemma om man hade gäster kunde hon gå i taket. Flåsade, trampade runt, ville hålla reda på allt, men det klarade hon helt enkelt inte. Hon fick vara med och hälsa etc, men när hon varvade upp sig sa jag åt henne att gå och lägga sig på sin madrass. Hon sprang dit och sjönk ihop med en lättad suck och ägnade sig åt ett ben eller liknande. Nöjd. Hon märkte själv att det blev för mycket och jobbigt, men kom sig inte för att gå undan självmant. Bara en av hennes speciella egenskaper. Bl a så hade hon själv ett tydligt kroppsspråk, men svårt att förstå andra hundars. T ex lekte hon fruktansvärt våldsamt, så jag fick gå in och bryta. Till slut behövde jag bara ropa "Cut" (väldigt bra ord, som ett kort piskrapp). Stora genombrottet kom när hon själv märkte att det började bli för intensivt och stannade upp OCH TITTADE PÅ MIG! "Det var väl rätt att bryta där?" Då blir man faktiskt tårögd🥹. Jag hade henne lös praktiskt taget för jämnan, hon lydde direkt när hon hörde, kunde emellanåt fastna i någon gudomlig doft, då både döv och blind (s k hyperfixering, typisk ADHD grej, fixering som är onormal). Hon blev nästan bedrövad över sig själv vid såna tillfällen. 30kg långhårigt vandrande hjärta, av guld. Utvecklades till en fantastisk hund. Tyvärr fick hon epilepsi (troligen tumör) som snabbt förvärrades, sommaren -20, på hösten fick hon somna in. 11 och ett halvt år, för övrigt pigg som en mört. Hade garanterat hängt med minst ett år till, även om jag vet att det kan gå fort utåt på slutet. Innan henne, och parallellt ett par år, hade jag en Bichon Frisé, var nästan sju år när jag fick honom. Lyfte inte nosen från marken, ständigt besatt av tikar. Inlärt pga sysslolöshet antar jag. (Hade först varit några år hos en äldre dam och levt ett liv i missriktad kärlek, utan vettiga promenader, stimulans etc, sen en tonårings hund, a la Paris Hilton hund några år.) Eftersom han var sjukligt fixerad vid dofter på marken lät jag kastrera honom på vinst eller förlust. Mycket lyckat drag. (På bara femte dagen efter op, stannade han och stirrade, som fastfrusen, rätt in i ett buskage som vi gått förbi ett par gånger varje dag i ett halvår. Det var koltrastar där. De var alltid där året om. Men han hade inte sett dem förut. Han fick ett liv efter det. Fick tyvärr också cancer, i slemhinnan bakom svalget och nosen. Aldrig hört talas om det varken förr eller senare. Den grabben var också lös för jämnan, utom när vi åkte tåg eller buss. Jag cyklade mycket med Tilly, briarden springande och Rikki (Tikki Tawi) i cykelkorgen. Lika älskat av bägge. Jag har hjälpt andra människor med sina hundar, med lyckat resultat, men en 3/4 mops 1/4 Parson Russell... En glad-tokig, dragande, klättrande helt Parson blev en suverän hund, men min egen "råtta"... Jag är väl inte helt vän med att kastrera för kastrerandets skull, men som med Rikki var det helt rätt. Han slapp stressen han levde i ("Måste fixa brudar") och fick ett innehåll med lek, hjärngympa och normal social samvaro med både hundar och människor. Saker han inte ens hade intresse för innan. Som du förstår har mina tankar gått åt det hållet nu också. Bl a för att han blir väldigt närgången mot tikar när leken är slut. Leken är ju ett sett att kolla in varandra och avgöra vem som är vem och vad, så att det går att umgås sansat sen. Eller bilda familj, s a s. Det är där min tankegång ligger. Minska behovet av avgöra rang eller potentiell flickvän. Även om han "lover, not a fighter" så kan väl sånt hänga ihop? Öppen för råd från alla med erfarenhet.

@rackarungarnashundskola Жыл бұрын

@@annabackman3028 Skönt att problemet inte är jättestort. Men som sagt. ta hjälp om du känner att du behöver. Du verkar ha kommit långt på egen hand men ibland kan det vara bra med andras ögon på träningen.

@Lawen78 Жыл бұрын

Hej, hur ska man tänka i situationer där det ges väldigt liten tid för avledning, exempelvis runt hörn, hiss och andra överraskningstillfällen där det kan gå från 0 till 100 snabbt

@rackarungarnashundskola Жыл бұрын

Antingen att vara FÖRberedd i dessa situationer och tänka att det KAN komma någon. Eller bara ”brandsläcka” och tar er därifrån snarast när det har ”skitit” sig. 😊