Rodret som försvann

Det var en dag i Februari och vi gav oss ut i den vilande skärgården för att bygga en bastu. Vi styrde mot en favoritplats i Norra Skärgården och slog läger för några dagar. Vi bjöds på det lugnaste vädret och tjock dimma. Det var så vackert och tyst. Vi var på besök i fåglarnas värld. Ingen vet men på vintern är skärgården så vacker och skönheten ägs av naturen.
När vi kom fram till ön där vi skulle slå oss ner lade vi till långsides med en klippa. Vi gick iland för att gå omkring och kika lite på ön. Jag hade nyligen varit på skutsegling i Stockholm och då lade den erfarne kaptenen till med sin 130-tons skuta precis på det sättet -och därefter lade ytterligare omkring tio lika stora skutor till vid sidan om oss så att vi tillsammans bildade som en lång brygga på 1000 ton ut i den lilla viken.
Jag ville vara lika modig och vi promenerade långt långt bort över ön.
Klättrande i den svåra terrängen hörde vi ett avlägset motorljud som kom allt närmare. Vi vände hastigt om, ökade stegen och kom upp på öns högsta punkt. Därifrån kunde vi se ett svagt sken av gångljus, knappt synligt genom den tjocka dimman. Jag förstod direkt att vi måste skynda tillbaka för att göra loss och gå bort från klipporna med båten innan det elaka svallet från det förbirusande fartyget nådde vår angöringsplats.
Vägen ner från bergstoppen såg nära ut men längs vägen ner fanns många skrevor och dalar som fördröjde oss i vår brådska. Svallet tog dock närmsta vägen och när vi kom fram var det för sent. Min skuta förhalades längs klipporna i det främmande vattnet så rodret drog i en sten och flög av.
Rodret skall hänga längs stäven ungefär som en dörr. Infäst med tre gångjärn. Med ett hårt slag från undersidan hoppar det dock gärna av.
Vi var på plats när det hände och kunde tack vara det bärga rodret som sakta drev iväg i de lätta strömmarna. Vi bar upp det på klipporna, tände en eld och kokte äppelmos.
Tack vare vår ursprungliga plan att bygga en bastu så hade vi ganska mycket verktyg och virke ombord så vi började smida en plan för att hänga tillbaka rodret. Ni som har hängt på innerdörrar vet att det kan vara lite trixigt att synka alla gångjärn samtidigt. Ofta får man vara ett par personer som hjälps åt, som delar på vikten och som fokuserar på varsitt gångjärn så att vinkeln blir rätt.
Att hänga på ett jättetungt roder på närmare tre meter, och med tre gångjärn varav två av dessa är långt under vattenytan - det är mycket svårare. Vi kunde ju inte stå i vattnet heller såklart. Dels på grund av djupet och dels på grund av att det var mitt i vintern så skall man bada så gör man det gärna ganska snabbt.
Under tre dagar förberedde vi reparationen. Vi hade ändligt med mat och alldeles för lite snus men det är ju så det borde vara för alla, alltid.
Vi byggde satte fast hävarmar på rodret så att vi kunde stå bakom och ovanför och hjälpas åt att justera dess position mot båten.
Sedan byggde vi en flotte av två pontoner som låg på ön. Vi lånade dessa av dem i det mintgröna huset. Utan att fråga såklart för vi känner dem inte, men med respekt och tacksamhet. När vi sammanfogat pontonerna och skapat en flotte märkte vi att det saknades flytkraft så vi drog upp flotten på land, vände den upp -och ner och knöt fast mina fendrar undertill. Då blev flotten stadig och vi reste sedan rodret mellan pontonerna fast vänt med gångjärnen utåt och placerat i en något högre position än hur det senare skulle hänga på skutan.
Sedan backade vi in flotten mot båten och hjälptes åt att hitta det perfekta läget för att synka gångjärnen -och så slog vi bort de tving som höll rodret uppe.
Förberedelserna tog flera dagar och vi trodde att det skulle vara som allra svårast just vid momentet då allt skulle hakas i men slutmomentet gick otroligt smidigt och rodret föll på plats på första försöket.
Sedan demonterade vi flotten och så tillverkade vi en visp av en bit ståltråd och en pinne och så rodde vi ihop en stor balja pannkakssmet som vi stekte i smör över öppen eld. Våren hade under dagarna tagit ett steg närmare och det var otroligt njutsamt att få äta pannkakor i värmen av den första värmen från solen på ett tag.
Dimman lättade allt mer och vi tog oss hemåt. Vi hade dock lånat lite spänning från startbatterierna för att kunna jobba i mörkret så det gick inte att starta motorn till en början. Till slut fick vi igång den med en hammare och en plattmejsel och puttrade över till en civiliserad hamn. Där lämnade vi båten i någon vecka för jag hade bråttom till Stockholm.
Nästa dag hade jag konsert på södra teatern. Fortfarande med svullna fingrar efter hårt arbete i kyla. Jag luktar båt fick jag höra. Det gör jag alltid. Du luktar som min morfar, som hans gamla vind. Men det gör inget. Där stod jag plötsligt mellan pelare av guld och spelade bas för en publik som inte kunde sluta skrika efter mer. Där stod jag och luktade ved och visste att allt vore bättre om vi alla visste att allt är ändligt.