PÅ TAL OM CITRONER, CITRONER, CITRONER, CITRONER

Efter att ha sett premiären av Citron, citron, citron, citron, citron på Kanvas Scenkonst går jag live för att prata om mina tankar och intryck av denna tankeväckande pjäs.
Citron, citron, citron, citron, citron är en spännande berättelse om kärlek, kommunikation och vad som händer när orden vi tar för givet begränsas. Föreställ dig ett samhälle där du får använda endast 140 ord per dag - hur skulle vi då uttrycka kärlek, ilska, sorg eller glädje? Bernadette och Oliver är ett ungt par som kämpar med att navigera sin relation och sina känslor under dessa begränsade förutsättningar. Pjäsen ställer stora frågor om frihet, censur och vad det verkligen innebär att bli förstådd. Det är inte bara en kärlekshistoria, utan också en skarp kommentar om yttrandefrihet och människans behov av att kommunicera fritt.
Detta är första gången Lemons Lemons Lemons Lemons Lemons sätts upp på svenska, och Kanvas Scenkonst har verkligen gett liv åt den på ett sätt som känns fräscht och relevant. Med sitt team av unga konstnärer och kreatörer har de tagit sig an hela produktionen, från översättning och kostym till ljus och ljuddesign. Deras mål är att bryta ny mark inom svensk teater och erbjuda en scenkonstupplevelse där djup och underhållning går hand i hand. För dem handlar teatern om mer än en scen och publik; det handlar om att skapa konst som reflekterar, inspirerar och utmanar.
Vad skulle ni säga om ni bara hade 140 ord att använda varje dag? Hur skulle ni fördela era ord? Kommentera och dela era tankar!
#ordensmakt #scenkonst #frihetattala #loveandart #kulturupplevelse #framtidensscen #svenskascener
På scenen
Felix Boija
Katja Wester
Manus
Sam Steiner
Översättning och dramaturg
Jonna Börling
Regi
Fabian Hedlund
Scenografi
Ylva Norlin
Kostym
Anna Lindgren
Ljusdesign
Johanna Svensson
Ljuddesign
Katja Wester
Rekvisitör
Rebecca Eriksson
Intimitetskoordinator
Sara Arrhusius
#j241031

[@jenniebackman]

The play ends with Oliver confessing his infidelity with Julie, with Bernadette (running low on words) replying coldly, ‘I think I knew’. At these heightened moments, Steiner strips the text and characters to their emotional core.